Inte för att jag har problem att skriva om våld och död utan för att jag ville skriva det rätt. Inte grotta ner mig i hemska detaljer utan i första hand förmedla känslorna.
Känslan av att tvingas arbeta flera månader på en trång fiskebåt utan att veta om man någonsin ska komma därifrån.
Känslan av att se människor skadas och dödas på nära håll.
Och allra svåraste biten: När huvudpersonen till slut lyckas vända på det och tar makten över sitt eget liv igen - vad ger honom modet att göra det? Hur kan han försöka fly?
De här frågorna fick mig att fastna länge, och på grund av att jobbet varit intensivt en tid fick jag inte energin att fundera helhjärtat på saken.
Men så gick jag med i en grupp startad av en annan författare som gick ut på att skriva intensivt varje dag i en månad. Jag skulle just ha sportlov (jobbar ju som lärare) och beslöt ägna det åt projektet.
Det har lyckats över förväntan!
Innan jag började hade jag skrivit 26 000 ord ungefär.
Idag, halvvägs genom 30-dagarsperioden - är jag uppe i över 40 000 ord.
Jag är nu förbi de svåra kapitlen och har kommit till en lättare del av berättelsen och det flyter som aldrig förr.
Dessutom har jag justerat mitt synopsis och vet nu precis hur berättelsen kommer att sluta.
Passade också på att göra en idé till den framtida bokens omslag.
Bilden på personen är pixlad av copyrightskäl.
Härligt att vara tillbaka på den kreativa banan igen!