Det har varit väldigt tyst från mig här under några år! Jag körde dessvärre totalt fast med mitt mastodontprojekt om fiskeslaven och orkade inte ens tänka på den längre, trots att mitt synopsis var så detaljerat och jag visste precis vad som skulle ske. Det kändes bara så enormt tråkigt att ta itu med det.
Men! Goda nyheter. Sedan skrivkrampen släppte har jag hunnit med att skriva klart en helt annan roman, Havshärskarinnans halsband (se förra inlägget), och håller nu åter på med fiskelslaven-boken där jag har kommit väldigt långt. :)
Hur lyckades jag då ta mig ur skrivkrampen? Jo, det som fick mig att hitta tillbaka till skrivglädjen - och som också lärde mig enormt mycket om hur man skriver intresseväckande - var att börja skriva följetonger på engelska, online och under pseudonym. Detta började jag med under corona-pandemin när folk hade mycket tid att läsa och jag fick snabbt många följare som kommenterade mina texter med stort engagemang.
När jag så sprutat ur mig hundratusentals ord under några år och producerat både bättre och sämre berättelser fick jag till slut lusten åter att skriva på mitt modersmål. Och där är jag alltså nu med en hel roman till i min byrålåda och massor av nya kapitel skrivna om min rohingya-kille.
Havshärskarinnans halsband skickade jag till förlag i somras och väntar fortfarande på svar (Bonniers har dock tackat nej ;) ) Håller tummarna ett det ska bli något av den. Testläsarna var i alla fall väldigt positiva.