"It was so much easier to blame it on Them. It was bleakly depressing to think that They were Us.
If it was Them, then nothing was anyone's fault. If it was us, what did that make Me?
After all, I'm one of Us. I must be.
I've certainly never thought of myself as one of Them.
No one ever thinks of themselves as one of Them. We're always one of Us.
It's Them that do the bad things."
“The reason that the rich were so rich, Vimes reasoned, was because they managed to spend less money.
Take boots, for example. He earned thirty-eight dollars a month plus allowances. A really good pair of leather boots cost fifty dollars. But an affordable pair of boots, which were sort of OK for a season or two and then leaked like hell when the cardboard gave out, cost about ten dollars.
Those were the kind of boots Vimes always bought, and wore until the soles were so thin that he could tell where he was in Ankh-Morpork on a foggy night by the feel of the cobbles.
But the thing was that good boots lasted for years and years. A man who could afford fifty dollars had a pair of boots that'd still be keeping his feet dry in ten years' time, while the poor man who could only afford cheap boots would have spent a hundred dollars on boots in the same time and would still have wet feet.
This was the Captain Samuel Vimes 'Boots' theory of socioeconomic unfairness.”
"When people look most vicious, what you are seeing is not their animal side.
It is the savagery that only humans can muster."
"There are thousands who are in opinion opposed to slavery and to the war, who yet in effect do nothing to put an end to them."
“The greatest adventure is what lies ahead.”
“Once a person is determined to help themselves, there is nothing that can stop them.”
Det borde faktiskt regna.
Gör det inte alltid det på film när någon just ska dö? Fast kanske inte i verkligheten.
Några glasskärvor glimmar till i ljuset från gatlyktan och Maria tar ett långt kliv över dem. Lite fånigt egentligen. Vad spelar det för roll om hon får glas i foten nu?
Hela novellen kan du läsa här.
Ace av rohingyafolket kidnappas och blir fiskeslav på ett av de ökända spökskeppen utanför den thailändska kusten, där våld och död blir hans vardag under lång tid. Men världen utanför slaveriet är inte mycket bättre, ingenstans är rohingyer välkomna.
När en mörk hemlighet om hans förflutna uppdagas förstår Ace att det är hans öde att aldrig bli lycklig. Den enda som verkar tro att han kan bli något bättre är en flicka på andra sidan jordklotet, i ett långsmalt rike längst uppe i norr. Ska han någonsin träffa henne igen?
Virvel får ett ultimatum av sin far: hon måste hitta en make innan hösten om hon inte vill bli bortgift som tredje fru åt hans gode vän. För att hjälpa henne på traven skickas hon iväg som guide och hästskötare åt en grupp män som ska utforska det vidsträckta Gräslandet hela sommaren. Men vad är det för ett hemligt uppdrag de är ute på?
I Nordhamn har Kristina blivit placerad på en strikt internatskola där hon gör sitt bästa för att bli populär i klassen. Men vad skulle hennes föräldrar säga om de visste vad hon har för sig på kvällarna? Lilja, som bor i samma stad, har precis börjat arbeta igen efter barnledigheten. Hon har fått en ny kollega, den charmige Flynn. De är förstås bara vänner, inget mer …
När besökare anländer från rymden är de absolut inte vad man förväntat sig. Hur kan de vara så lika människor?Lilja är inte rädd för att bryta mot lagen och beslutar sig för att hjälpa en av dem, men snart leds hennes känslor i en förbjuden riktning. Samtidigt försöker Abbe hitta budskapet det är förutsagt att de ska bära med sig, och det han upptäcker kan rädda hela mänskligheten.
Man hade sett en livs levande drake! Hela slottet var i uppror. Överallt, i alla korridorer och salar pratades det om det oerhörda som hade hänt. En drake, och dessutom uppe i Blåbergen som låg helt nära huvudstaden! Det hade aldrig funnits några drakar i landet förut. Varifrån hade den kommit? Vad gjorde den där? Var det verkligen en riktig drake? Fanns det verkligen drakar annat än i sagorna?
Alla i slottet tisslade och tasslade. Köksan Gerda tisslade, pigan Lilly tisslade, betjänten Andersson tasslade och pagerna Anton och John viskade. Hovmästare Gunnar sade visserligen ingenting eftersom han var stum och i det här landet hade man inte uppfunnit teckenspråket ännu, men han lyssnade på de andra och nickade och hummade, för det kunde han.